POKERSTAR

Efter att ha sovit ut ordentligt då vi var ordentligt trötta pga av resan så begav vi oss till frukost salongen för att äta en stadig frukost så vi kunde följa starten av APPT main event, samt ta en promenad i Manila City.
En underbar frukost buffe av sällan skådat slag mötte oss.
Det var nästa för mycket så att man visste inte vad man skulle välja.

Precis när vi hade tagit det vi ville ha så skulle pappa sätta sig ned och han skrek till av smärta.
Hans rygg hade låst sig fullständigt och han var helt "förlamad" och kunde inte röra sig.
Smärtan som bara blev värre och värre så att han började kallsvettas och blev svimfärdig, så var jag tvungen att lägga honom ned i framstupa sidoläge.
Matsals gästerna blev givetvis oroliga.
Jag tillkallade hjälp och sjukhusets sjuksköterska kom och vi beslutade att ta honom till sjukhuset, för att han kunde inte röra sig. Jag sprang upp på rummet och hämtade pengar medans dom tillkallade ambulans.
Men den kom inte så lade in honom på en bår och stoppade in honom i hotellets van, med "halva" kroppen utanför.

Med en frenetisk tutande chaufför så körde vi med "ilfart" i den tunga Manila traffiken med pappas kropp "halvt" utanför.
Väl vid det privata sjukhuset så fick vi en enorm fin service och dom som stod i kö fick snällt vänta.(Ganska hemskt egentligen). Receptionen och sjukhus salen var i ett och samma rum. Även om det var ganska "fint" och rent, så skulle jag inte direkt vilja bli inlagd där.
Jag försökte förklara för dem att han förmodligen bara fått ett ordentligt akut ryggskott, vilket dom inte verkade fatta vad det var, så började dom ta tempen, lyssna på hjärtat och ta blodtryck.
Jag lyckades stretcha pappa lite och smärtan avtog något och jag fick upp han på benen.
Trots med smärta i ryggen så fick jag in honom på en toalett för dom vill ha ett urinprov också.!!

Pappa mådde allt bättre tills dom intravinöst sprutade in smärstillande i honom.
Då blev han akut illamåenade och svimfärdig samtidigt som han började kallsvettas igen.
PERFEKT, tänkte jag...
I det tillståndet ville dom röntga hans rygg som fick bli i stående position.
Därefter lade jag pappa på en brits eftersom pappa mådde rätt illa.
Vi väntade på provsvaren och hotellets sjuksköterska var med hela tiden samt att det var en mängd läkare runt oss.

Runt omkring oss låg det betydligt sjukare människor i rummet.
När vi sitter och väntar på provsvaren så kommer en amerikan in som har et stort bandage på tån och har ganska ont. Jag frågade vad som hade hänt och han beättade att det inte var någon "hjälteaktig" olycka han hade varit med om utan han hade tappat ett batteri på foten och förmodligen hade brytit tån.
Efter att läkaren kom med röntgen bilderna på foten och visat dem för honom så frågade jag nyfiket var läkaren sade.
Med glimten i ögat trots smärtor så svarade han:

- I´m pregnat :)

Under tiden som vi väntade så frågade vi vår sjuksköterska en mängd frågor som nyfikna Andersson, far och son brukar fråga. Hon hade 2 barn, 4 och 1 år, bodde hos sin pappa för att mannen hade dumpat henne.

Underhåll exitsterade inte. Hon tjänade ganska bra, hon jobbade på hotellet som sjuksköterska och tjänade ca 5kr i timmen. (Fatta vad glad taxi killen blev som fick $22 dricks eftersom taxin egentligen bara kostade $7).

Vi fick alla provsvar och dom hittade inget speciellt, så vi fick gå. Pappa som nu mådde bättre kunde resa sig upp och vi skulle betala kalaset. Vad kunde det kosta tänkte vi. En jättefin service och en mängd prover hade dom tagit.

Jo det kostade bara 350kr. Vilket är en halv månadslön för henne.

Vi ville gå tillbaka till hotellet eftersom det är bättre att röra på sig än att sitta en taxi.

Sjuksköterskan erbjöd sig att följa med oss och samtidigt så ville hon guida oss till apoteket för att hämta muskelavslappande medicin.

Promenade tog ca 20 minuter och vi fick gå ifred från alla tiggare och uteliggare tack vare henne.

Vi fick verkligen en fin sightseeing, dels i ambulansen och se hur ett privat sjukhus fungerar samt en promenad genom Manilas gator.

Vid hotellet så gav jag henne $10 och blev superglad, det är mer än en dagslön.

Vi hade tyvärr missat starten av APPT main event, men vid 16 tiden efter att ha ätit en lunchbuffe i samma matsal som frukosten där allt började (fantastisk buffe, och alla kypare som hade jobbat på morgonen var där och hälsade oss välkomna igen:), jag sade att jag hoppas lunchen är bättre än frukosten;) )

Vi "railade" pokern några timmar, men pappas rygg som fortfarande var svag, så beslöt vi oss för att ta en promenad själva på Manilas gator. Dom i receptionen sade att det inte var några problem att gå själva, bara det var ljust.
Vi traskade omkring på strandpromenaden och överallt låg det männiksor som antingen sov eller sålde något.
Vi gick förbi en frisör salong. Det kostade $1, 8kr att klippa sig.Pappa som hade tjatat om att han skulle ha klippt sig innan han åkte övertalade jag honom att klippa sig där.
Dom som jobbade där blev väldigt nyfikna på oss och vi fick fin service.
Vi gav dem 18kr för klippningen och dom blev väldigt glada.

När vi skulle hem så hade det mörknat. Kändes lite otryggt, men ganska ok.
En liten tiggar ungen började slita i mina kläder och jag gav honom $1 som jag hade löst i fickan.
Pojken började skrika "Dollar, dollar" och sprang iväg till sin familj som bodde i ett litet hål i väggen.
Blev lite nervös då ungen skrek "dollar, dollar" av lycka och pekade på oss för sina föräldrar.
Jag tänkte att nu kommer väl hela kvarteret, men det gick bra.

Ja det blev en galen dag, nu skall jag och pappa äta på hotellets grill restaurang, för att sen titta på lite poker igen.
Dom håller på till midnatt idag. Själv börjar jag imorgon...om inget oförusett händer vill säga....


Pappa utslagen i frukost salen....


På väg i hotellets egna bil med benen utanför under hela resan.



Framme vid sjukhuset


Akut motagningen


På väg hem tog jag lite bilder....


...på bla stadens coola bussar...


Nu är pokerspektaklet igång...



Våran kanadensiska vän i den vita tröjan till vänster som vi träffade igår.
Tyvärr blev han utslagen efter 6 timmar...